Där betraktarens blick sätts på prov.

— En kort introduktion till Alexandra Skarps konstnärskap

Alexandra Skarps målningar presenterar det igenkännbara och vardagliga, för att med ett och samma handgrepp vrida det välbekanta ur sina gängor. Ansikten, interiörer och djur framträder med fotorealistisk skärpa medan perspektivet, proportionerna eller sammanhanget leder vår fattningsförmåga på välgörande villovägar.

Framför Alexandra Skarps bilder är det ingen tvekan om att betraktaren har med en mycket skicklig målare att göra, en konstnär som med omsorg utövar och behärskar sitt hantverk till fullo. Det är sällsynt och underbart att se någon måla fram venerna under tinningens tunna hud eller glansen i ögats iris. Och det är uppenbart att målningarna på detta och andra sätt tycks tillfredsställa den mänskliga hjärnans strävan efter att ”förstå” eller ”se vad det föreställer”.

Men i samma stund som vår lika blixtsnabba som självgoda perception har bestämt sig för en uppfattning, sker något med – eller snarare i – Alexandra Skarps bilder. Det främmande, det märkliga och det drömlika träder fram i förgrunden, och betraktaren krängs ur sin säkra ståndpunkt. Med andra ord tycks hennes bilder på en och samma gång bekräfta och gäcka vår tolkning av det vi ser. Det är just detta – om nu någon skulle tvivla – som gör den skickliga målaren till en konstnär vars bilder det är svårt att slita blicken ifrån.

Med Alexandra Skarps produktion framför ögonen – från mitten av 90-talet och framåt – blir det uppenbart att hon förhåller sig allt friare till de fotografiska förlagor hon använder till sina målningar. Idén till en målning kan visserligen fortfarande omsättas i ett noga arrangerat fotografi som hon sedan använder som förlaga till sitt måleri, men allt oftare är det exempelvis enstaka detaljer från ett foto som kan ingå i en skiss till en målning. Men helt oavsett om Alexandra Skarp närmar sig eller fjärmar sig från fotografiet som sådant lyckas hennes målningar gång efter annan sätta betraktarens blick på prov.

En svit porträtt från 2002, De andra, visar kvinnor och män i sina vardagskläder, liksom plåster och armbandsklockor. Var och en är placerad på en enkel klappstol i dagsljus som om de oförberedda övertalats av konstnären att ställa upp på en sittning. Det är personer med högst alldagliga kroppar men med anmärkningsvärt små, stora, förlängda eller märkligt placerade huvuden. Med andra ord är allt som det som det brukar framför målarens duk, och ändå inte alls.

I målningen Systrarna från samma svit är dessa huvuden sig själva nog. Kvinnohuvudena, porträtterade med minutiös skärpa, klarar sig alldeles utmärkt utan sina kroppar, som om de för övrigt förmodligen aldrig haft. Askblonda av sommarsolen blickar de ut från bilden med ansiktsuttryck som om de vore lite lätt trötta på all uppmärksamhet från oss, betraktarna.

Kärleksparet i serien Amöba/Amore från 2003 är realistiskt avporträtterat mot en blåblommig tapet - eller kanske det är ett örngott - som om det var fråga om ett förevigande i genren beställningsuppdrag efter fotografisk förlaga. Hårets lyster, skäggstubbens svaga skugga… Men det mänskligt igenkännbara har en märklig form. Parets huvuden är sammanväxta eller, tvärtom, ännu inte separerade. En amöba som möjligen är stadd i utveckling åt det ena eller andra hållet.

Kaninrum är titeln på en svit målningar från 2005 där kaninen inte självklart är den lilla mjuka värnlösa varelse som väcker vår beskyddarinstinkt. Med vaksam, kanske till och med hotfull blick, iakttar den människan. Övervägandet om ett angrepp tycks ticka under pälsen och med ens är det snarast det lätt rosa och nakna människoansiktet med sina komplicerade vindlingar som behöver skydd. I detta surrealistiska rum är det kaninen som besitter all kontroll och för den människa som vistas där finns all anledning till oro.

I Alexandra Skarps serie målningar Race från 2006 återkommer människohuvuden, nu placerade i rum eller miljöer som konstruerats på en plats någonstans i en slags evighet som fortsätter bortom eventuella tak och tänkbara väggar. Personerna ifråga är vända ifrån betraktaren - vi ser exempelvis en späd pojknacke med mjuka lockar, ett rakat manshuvud fångat i en hög krage och ytterligare ett manshuvud halvt inneslutet i ett konformat kärl. De vuxna männen svävar fritt i sina rum, i något som liknar klaustrofobiska farkoster, medan pojkhuvudet är upphöjt på en fast förankrad piedestal, ömsint omstoppat av tyg. Kring pojken finns bara en antydan till rum - något som ännu inte är klart, ännu inte bestämt eller utstakat.

I sviten Kopplingar från 2006 är målningen med titeln Ledning ett slags porträtt av höger och vänster hjärnhalva som med varsin uppmärksam blick åt skilda håll tycks se och uppfatta omvärlden på helt olika sätt. Kopplingen mellan de två halvorna – hjärnhalvorna och ansiktshalvorna – finns där men det är långt ifrån självklart i vilken riktning och mot vilket mål det förmodade meddelandet eller perceptionen färdas genom de tunna ledningarna. På så sätt sammanfattar kanske just denna målning det prov som Alexandra Skarp kommit att ställa betraktaren inför i sitt konstnärskap.

Under årens lopp tycks Alexandra Skarp steg för steg lyft sina porträtt ur det realistiska och med lika säker som varlig hand flyttat in dem i det surrealistiska. Huvuden lösgörs från sina kroppar, blir sina egna varelser, vänder sig från betraktaren, blickar inåt eller utåt i märkliga rum där tiden långsamt upphör eller för evigt - men lika långsamt - fortsätter. Det är en förunderlig och samtidigt helt logisk färd för just detta konstnärskap. Och den betraktare som har tillfälle att följa med bör bereda sig på fler platser där allt är som det brukar, och ändå inte alls.

Annika Hansson Wretman
juli 2006


Alexandra Skarp är född 1967. Hon bor och arbetar i Stockholm. Alexandra Skarp är utbildad vid Konstfack, 1990-1995. Hon har haft en rad separatutställningar, bland annat på Bildmuseet i Umeå, Galleri Magnus Karlsson, Galleri Konstepidemin och Studio 44.

Högupplösta bilder

Urval av rescensioner

Mikael Olofsson: "Sedd och tolkad", Göteborgsposten, 2005
Sven Sandström: "Systematik och kärleksfullhet", Helsingborgs dagblad, 2003
Håkan Nilsson: "Fyra olika uttryck", Dagens Nyheter, September 2001