Press
Recension i ”Omkonst” 20231012
FORMER SOM SJÄLVSPELANDE TECKEN
Alexandra Skarp – Galleri Eva Solin, Stockholm, 21/9–21/10 2023
Text: Susanna Slöör
Ett intrikat spel av växande och avtagande former utvecklas till pulserande objekt i betraktarens öga. Det blir än mer påtagligt när de fotograferade verken visas i efterhand inför skrivandet av texten.
Alexandra Skarp använder digitala tekniker på ett påfallande taktilt verkande vis. Objekten tecknas i datorn, skrivs ut i hög kvalitet och monteras på figursågat underlag. Det krävs en fråga till konstnären för att få tillvägagångsättet bekräftat. Akryl, vinyl och molotovpennor hade lika gärna kunnat ha brukats i analogt skick. Det är sällan som nya tekniker så övertygande fungerar måleriskt som i händerna på Alexandra Skarp.
På Galleri Eva Solin visar hon förutom de nämnda objekten som upplagor, även en rad intressanta solitära verk. Förutom bemålade träobjekt, skapar hon vävar med tuftpistol som bildar lågreliefer av färgmättade garnändar. Några är monterade tillsammans med bockad metall. De mjuka ytorna ges spetsade ”öron” som klingar i ögonen.
De konstnärer som verkligen inte drar sig för att pröva nya material och som inte ger sig imponerar alltid. Vilken ständig utveckling visar inte Alexandra Skarp prov på när man söker på henne i Omkonsts arkiv.
Återkommande är intresset för att utmana hur form väcks och växer till rörelse. Verken bildar, som utställningen visar, kroppar med en märklig inneboende andning. Man skulle kunna beskriva dem som organiska, urdjur direkt hämtade från mikroskopets preparerade glasskiva. Men de bryter också samman som föreställande former som självspelande tecken och symboler, utan manifesta betydelser. Det är upp till betraktaren att fixera ett godtagbart innehåll.
Alexandra Skarp låter oss mentalt ta plats för en meditation över sakernas förhållanden i den fåtölj av tuftade och bemålade händelser som ställts på podium på golvet i gallerirummet.
Stockholm 2023-10-12 © Susanna Slöör
FORMER SOM SJÄLVSPELANDE TECKEN
Alexandra Skarp – Galleri Eva Solin, Stockholm, 21/9–21/10 2023
Text: Susanna Slöör
Ett intrikat spel av växande och avtagande former utvecklas till pulserande objekt i betraktarens öga. Det blir än mer påtagligt när de fotograferade verken visas i efterhand inför skrivandet av texten.
Alexandra Skarp använder digitala tekniker på ett påfallande taktilt verkande vis. Objekten tecknas i datorn, skrivs ut i hög kvalitet och monteras på figursågat underlag. Det krävs en fråga till konstnären för att få tillvägagångsättet bekräftat. Akryl, vinyl och molotovpennor hade lika gärna kunnat ha brukats i analogt skick. Det är sällan som nya tekniker så övertygande fungerar måleriskt som i händerna på Alexandra Skarp.
På Galleri Eva Solin visar hon förutom de nämnda objekten som upplagor, även en rad intressanta solitära verk. Förutom bemålade träobjekt, skapar hon vävar med tuftpistol som bildar lågreliefer av färgmättade garnändar. Några är monterade tillsammans med bockad metall. De mjuka ytorna ges spetsade ”öron” som klingar i ögonen.
De konstnärer som verkligen inte drar sig för att pröva nya material och som inte ger sig imponerar alltid. Vilken ständig utveckling visar inte Alexandra Skarp prov på när man söker på henne i Omkonsts arkiv.
Återkommande är intresset för att utmana hur form väcks och växer till rörelse. Verken bildar, som utställningen visar, kroppar med en märklig inneboende andning. Man skulle kunna beskriva dem som organiska, urdjur direkt hämtade från mikroskopets preparerade glasskiva. Men de bryter också samman som föreställande former som självspelande tecken och symboler, utan manifesta betydelser. Det är upp till betraktaren att fixera ett godtagbart innehåll.
Alexandra Skarp låter oss mentalt ta plats för en meditation över sakernas förhållanden i den fåtölj av tuftade och bemålade händelser som ställts på podium på golvet i gallerirummet.
Stockholm 2023-10-12 © Susanna Slöör
Recension från ”Omkonst” 20211005
Lekfulla drömsyner
Alexandra Skarp, Nya målningar och objekt – Galleri Eva Solin, Stockholm, 25/9–23/10 2021
Anna Svensson, Night Flowers – Domeij Gallery, Stockholm, 2/10–30/10 2021
Text: Leif Mattsson
Konstnärerna Alexandra Skarp och Anna Svensson tar från var sitt håll stryptag på den anländande höstens gråhet. Likheterna finns där, de är uppenbara, men ändå är uttrycken ganska så väsensskilda när man mer noggrant söker ringa in deras respektive stilistik, uttryck och medel.
Alexandra Skarp har under de senaste åren för vart nytt framträdande förfinat och renodlat sitt konstnärliga uttryck. Nu har det nått en hög grad av visuell kraftfullhet och stringens. Det lekfulla ornamenterandet och de skenbart tredimensionella inslagen leder naturligt tankarna till Petter Zennströms cartoonistiska emblematik. Men här finns också någonting bortom det – som en flödande mixtur av exotiska masker, kurbitsmåleri och futuristiska dataspelstexturer. Objekten är mycket effektiva i sina solitära uttryck. Och trots de osannolika sammanställningarna är de så självklara som om inget annat vore möjligt.
Alexandra Skarps utställning är omfattande med ett drygt tjugotal verk samlade i Galleri Eva Solins stora rum och hall. De variationsrika men uttrycksmässigt väl koncentrerade objekten för tankarna till ett slags tingens formalfabet – men utan någon tyngande, bildsymbolisk barlast. De bildar ett musikaliskt spel av kontrast och samklang, mycket beroende på det asymmetriska formspråket.
Det är en högst intressant presentation Alexandra Skarp här visar, den mest renodlade jag hittills sett av henne.
Lekfulla drömsyner
Alexandra Skarp, Nya målningar och objekt – Galleri Eva Solin, Stockholm, 25/9–23/10 2021
Anna Svensson, Night Flowers – Domeij Gallery, Stockholm, 2/10–30/10 2021
Text: Leif Mattsson
Konstnärerna Alexandra Skarp och Anna Svensson tar från var sitt håll stryptag på den anländande höstens gråhet. Likheterna finns där, de är uppenbara, men ändå är uttrycken ganska så väsensskilda när man mer noggrant söker ringa in deras respektive stilistik, uttryck och medel.
Alexandra Skarp har under de senaste åren för vart nytt framträdande förfinat och renodlat sitt konstnärliga uttryck. Nu har det nått en hög grad av visuell kraftfullhet och stringens. Det lekfulla ornamenterandet och de skenbart tredimensionella inslagen leder naturligt tankarna till Petter Zennströms cartoonistiska emblematik. Men här finns också någonting bortom det – som en flödande mixtur av exotiska masker, kurbitsmåleri och futuristiska dataspelstexturer. Objekten är mycket effektiva i sina solitära uttryck. Och trots de osannolika sammanställningarna är de så självklara som om inget annat vore möjligt.
Alexandra Skarps utställning är omfattande med ett drygt tjugotal verk samlade i Galleri Eva Solins stora rum och hall. De variationsrika men uttrycksmässigt väl koncentrerade objekten för tankarna till ett slags tingens formalfabet – men utan någon tyngande, bildsymbolisk barlast. De bildar ett musikaliskt spel av kontrast och samklang, mycket beroende på det asymmetriska formspråket.
Det är en högst intressant presentation Alexandra Skarp här visar, den mest renodlade jag hittills sett av henne.
Recension från ”Omkonst” 20171025
Som drömmen betraktad inifrån
Alexandra Skarp, The Cabinet - Projektrummet Studio 44, Stockholm, 20/10 – 5/11 2017
Text: Leif Mattsson
I sitt sökande efter ett formspråk som bäst beskriver antropomorfa övergångsformer har Alexandra Skarp, åtminstone tillfälligt, lämnat den tvådimensionella bildvärlden. I Studio 44:s intima projektrum visar hon ett antal skulpturala hybridobjekt där deformationen som begrepp och tanke intar huvudrollen. Det är ett ganska häpnadsväckande bildspråk Skarp gör bruk av. Kameleontliknande ögonglober, som hämtade ur en serietecknad mardrömsscen, stirrar övervakningslikt på betraktaren. Den tredimensionella effekten är djupt illusorisk; påmålade glansdagrar visar sig som återspeglingar från det slutna rummets imaginära fönster.
Alexandra Skarps tidigare experiment med lätt bastardliknande förvrängningar av huvuden och anleten – då som fotografisk produkt – har med The Cabinet fått sin utmanande uppföljare. Det absurda slår följe med det humoristiska; objekten är lika underhållande som de är osannolika. Steget är tämligen långt från de serena kompositioner Skarp visade för ett tiotal år sedan på Konstnärshuset, och lite senare på Galleri Mårtenson & Persson. När det tänjda bandet brister återstår endast den sköna flyktpunkten.
Om kreativ frihet kan utläsas ur form är det kanske just det vi ser här. Alexandra Skarp framstår i Cabinettserien som konstnärligt verkande i egen domän. Hon räds inte bildpoesins eventuella sammanbrott; hennes projekt är snarare den baklängesdansandes sköna saltomortaler. Associationerna löper till Alienfilmerna och SciFi, såväl som till Polanskis Repulsion med nyckelhålsblickande synförvrängning och psykotisk kollaps – som drömmen betraktad inifrån. Det går naturligtvis också att se litterära kopplingar i överförd form: till Kafka (Förvandlingen), men även till absurdisten, dramatikern och poeten Antonin Artaud och hans språkliga kullerbyttor kring ting och tanke.
Stockholm 2017-10-25 © Leif Mattsson
Som drömmen betraktad inifrån
Alexandra Skarp, The Cabinet - Projektrummet Studio 44, Stockholm, 20/10 – 5/11 2017
Text: Leif Mattsson
I sitt sökande efter ett formspråk som bäst beskriver antropomorfa övergångsformer har Alexandra Skarp, åtminstone tillfälligt, lämnat den tvådimensionella bildvärlden. I Studio 44:s intima projektrum visar hon ett antal skulpturala hybridobjekt där deformationen som begrepp och tanke intar huvudrollen. Det är ett ganska häpnadsväckande bildspråk Skarp gör bruk av. Kameleontliknande ögonglober, som hämtade ur en serietecknad mardrömsscen, stirrar övervakningslikt på betraktaren. Den tredimensionella effekten är djupt illusorisk; påmålade glansdagrar visar sig som återspeglingar från det slutna rummets imaginära fönster.
Alexandra Skarps tidigare experiment med lätt bastardliknande förvrängningar av huvuden och anleten – då som fotografisk produkt – har med The Cabinet fått sin utmanande uppföljare. Det absurda slår följe med det humoristiska; objekten är lika underhållande som de är osannolika. Steget är tämligen långt från de serena kompositioner Skarp visade för ett tiotal år sedan på Konstnärshuset, och lite senare på Galleri Mårtenson & Persson. När det tänjda bandet brister återstår endast den sköna flyktpunkten.
Om kreativ frihet kan utläsas ur form är det kanske just det vi ser här. Alexandra Skarp framstår i Cabinettserien som konstnärligt verkande i egen domän. Hon räds inte bildpoesins eventuella sammanbrott; hennes projekt är snarare den baklängesdansandes sköna saltomortaler. Associationerna löper till Alienfilmerna och SciFi, såväl som till Polanskis Repulsion med nyckelhålsblickande synförvrängning och psykotisk kollaps – som drömmen betraktad inifrån. Det går naturligtvis också att se litterära kopplingar i överförd form: till Kafka (Förvandlingen), men även till absurdisten, dramatikern och poeten Antonin Artaud och hans språkliga kullerbyttor kring ting och tanke.
Stockholm 2017-10-25 © Leif Mattsson
Recension från ”Omkonst” 2008.
Ansikte förvrängt
Alexandra Skarp, Galleri Mårtenson & Persson, Stockholm, 23/10 - 23/11 2008
Text: Björn Larsson
Alla som sett Alexandra Skarps måleri under senare år känner till hennes intresse för makabra förvrängningar. Huvuden förminskas, förstoras, vänds ut och in eller tappar kontakten med den övriga kroppen, och ofta nog är det konstnärens egna fysionomier som får stå till tjänst för experimenten. Att se hennes utställningar känns ibland som en vandring förbi skrattspeglarna i lustiga huset.
Samtidigt är det ingen tvekan om att Alexandra Skarp har en osviklig känsla för klassicistiska lösningar när det gäller bildkomposition och färgmodellering. Målningen Träd på utställningen på Galleri Mårtenson och Persson, till exempel, är en mycket värdig bärare av en modernistisk monumental tradition som introducerades av konstnärer som Georges Seurat med inspiration ifrån fjortonhundratalsmålaren Piero della Francesca. En av dem som arbetade vidare enligt Seurats idéer var Picasso, som ju tidvis närmast var besatt av att pricka in och utnyttja gyllene snittets viktigaste skärningspunkter i sina kompositioner. När Alexandra Skarp bestämmer sig för att gå den vägen blir det avskalat, stramt och monumentalt som pyramiderna. I flera av utställningens prints däremot vrids effekterna upp och de klassicistiska bildlösningarna ersätts av ett snävare och mer Photoshop-inspirerat gränssnitt.
Kanske är det ändå de två målningarna med gatumotiv som är favoriterna här. Skoningslöst välbekanta svenska stadsmiljöer ifrån Västberga industriområde och Aspudden, och mitt i allt detta vardagsgråa svävar en gäckande Alien ovanför trottoaren. Det är som att ett av livets mest omstörtande ögonblick skulle inträffa under en av de där meningslösa transportsträckorna mellan mataffären, arbetet och hemmet. Lille Alien ser lidande ut som om all denna vardaglighet helt enkelt är för mycket att bära. Men det är ingen Alien, det är konstnärens eget ansikte speglat och förvrängt i en glassked.
Stockholm 2008-10-30 © Björn Larsson
Ansikte förvrängt
Alexandra Skarp, Galleri Mårtenson & Persson, Stockholm, 23/10 - 23/11 2008
Text: Björn Larsson
Alla som sett Alexandra Skarps måleri under senare år känner till hennes intresse för makabra förvrängningar. Huvuden förminskas, förstoras, vänds ut och in eller tappar kontakten med den övriga kroppen, och ofta nog är det konstnärens egna fysionomier som får stå till tjänst för experimenten. Att se hennes utställningar känns ibland som en vandring förbi skrattspeglarna i lustiga huset.
Samtidigt är det ingen tvekan om att Alexandra Skarp har en osviklig känsla för klassicistiska lösningar när det gäller bildkomposition och färgmodellering. Målningen Träd på utställningen på Galleri Mårtenson och Persson, till exempel, är en mycket värdig bärare av en modernistisk monumental tradition som introducerades av konstnärer som Georges Seurat med inspiration ifrån fjortonhundratalsmålaren Piero della Francesca. En av dem som arbetade vidare enligt Seurats idéer var Picasso, som ju tidvis närmast var besatt av att pricka in och utnyttja gyllene snittets viktigaste skärningspunkter i sina kompositioner. När Alexandra Skarp bestämmer sig för att gå den vägen blir det avskalat, stramt och monumentalt som pyramiderna. I flera av utställningens prints däremot vrids effekterna upp och de klassicistiska bildlösningarna ersätts av ett snävare och mer Photoshop-inspirerat gränssnitt.
Kanske är det ändå de två målningarna med gatumotiv som är favoriterna här. Skoningslöst välbekanta svenska stadsmiljöer ifrån Västberga industriområde och Aspudden, och mitt i allt detta vardagsgråa svävar en gäckande Alien ovanför trottoaren. Det är som att ett av livets mest omstörtande ögonblick skulle inträffa under en av de där meningslösa transportsträckorna mellan mataffären, arbetet och hemmet. Lille Alien ser lidande ut som om all denna vardaglighet helt enkelt är för mycket att bära. Men det är ingen Alien, det är konstnärens eget ansikte speglat och förvrängt i en glassked.
Stockholm 2008-10-30 © Björn Larsson
Recension från ”Konsten.net” 2008.
Galleri Mårtensson & Persson, Stockholm: Alexandra Skarp (23/10-23/11)
Publicerad den 23 oktober 2008.
Att bli sedd är något som de flesta av oss eftertraktar. För många är det den enda bekräftelsen de kan få på sin egen existens. Men om den som ser vare sig är en människa eller ett djur, utan ett väsen av obestämbart ursprung? Alexandra Skarp har använt sitt eget ansikte som utgångspunkt för en serie bilder, men hennes konterfej har fotograferats i en konvex yta, som utplånat nästan alla reminiscenser av mänsklighet. Alla utom just ögonen, som möter oss med en ömsom forskande, ömsom frånvarande blick. Identifikationen är en omöjlighet, utom i just de bilder där Skarp skildrar öde förortsgator med en Peter Tillberg-ångest som tätnar likt dimma under gatlyktorna. Det är en verklighet som de flesta kan känna igen, men ändå inte vill känna sig hemma i. Men allt är inte ångest och osäkerhet. I en bild studsar hennes sällsamma figur fram över ett månlandskap iförd randig sparkdräkt. Här lever fortfarande hoppet (bokstavligen), längtan efter att plötsligt kunna höja sig över vardagens sörja och bli ett med den oändliga rymden. Konsten att flyga är aldrig så eftertraktad som när kroppen och själen försöker övertyga oss om att det är på jorden vi hör hemma. (Adress: Karlavägen 20)
Anders Olofsson
Galleri Mårtensson & Persson, Stockholm: Alexandra Skarp (23/10-23/11)
Publicerad den 23 oktober 2008.
Att bli sedd är något som de flesta av oss eftertraktar. För många är det den enda bekräftelsen de kan få på sin egen existens. Men om den som ser vare sig är en människa eller ett djur, utan ett väsen av obestämbart ursprung? Alexandra Skarp har använt sitt eget ansikte som utgångspunkt för en serie bilder, men hennes konterfej har fotograferats i en konvex yta, som utplånat nästan alla reminiscenser av mänsklighet. Alla utom just ögonen, som möter oss med en ömsom forskande, ömsom frånvarande blick. Identifikationen är en omöjlighet, utom i just de bilder där Skarp skildrar öde förortsgator med en Peter Tillberg-ångest som tätnar likt dimma under gatlyktorna. Det är en verklighet som de flesta kan känna igen, men ändå inte vill känna sig hemma i. Men allt är inte ångest och osäkerhet. I en bild studsar hennes sällsamma figur fram över ett månlandskap iförd randig sparkdräkt. Här lever fortfarande hoppet (bokstavligen), längtan efter att plötsligt kunna höja sig över vardagens sörja och bli ett med den oändliga rymden. Konsten att flyga är aldrig så eftertraktad som när kroppen och själen försöker övertyga oss om att det är på jorden vi hör hemma. (Adress: Karlavägen 20)
Anders Olofsson
Recension från ”Omkonst” 2006.
www.omkonst.com:
Konstruktiv surrealism
Alexandra Skarp, Konstnärshuset, Stora Galleriet, 21/9 – 15/10 2006
Text: Susanna Slöör
Alexandra Skarp presenterar på Konstnärshuset en av de bättre hängningarna jag sett i Stora Galleriet. Detta ökänt svåra rum har fått en välbehövlig uppfräschning (nymålat och med slipade golv), men ändå är uppgiften krävande för den som saknar förmågan att se med distanserade ögon på sitt eget konstnärskap. Den uppgiften är hon mogen; Skarp tar fasta på det nödvändiga behovet av rytm och pausering, samt låter föredömligt bli att överlasta det stora rummet. En av kortväggarna får kraft genom att den enda målningen tillåts klinga omgiven av enbart teckningar.
I verken finns en tydlig känsla för rytm, koordination och material. I synnerhet gäller det den senaste sviten från 2006, som är utställningens nav. Mot enfärgade men svagt vibrerande rymder fogar hon samman enkla element som kuber, rör och linjer med förvrängda delar av ansikten. De senare är minutiöst utförda i en fotorealistisk stil som för övrigt är ett kännetecknande drag i hela Alexandra Skarps produktion.
Jag ska ärligen erkänna att fotorealism i allmänhet gör mig som målare mest beklämd. En poäng med att låta resultatet efterlikna kamerans är att den ögonblickliga processen utsträcks och hamnar i fokus. Det blir då inte i första hand bilden utan vägen dit som indirekt poängteras. Ibland kan resultatet te sig som en elegi över avståndet i tid och rum. Hur trött blir man dock inte av blotta tanken på den kadaverdisciplin som ligger bakom en metod, som reducerar människan till en foglig framkallningsapparat.
Då är det uppfriskande att det fotorealistiska inslaget i Alexandra Skarps bilder inte görs till huvudsak, åtminstone inte i hennes senare verk. Dessutom visar hon hur bräcklig bild av verkligheten även fotografiet bjuder och hur lätt det kan manipuleras. Hennes förvrängda ansikten, rundade likt hjärnhalvor, ingår som ett bildelement jämställt med övriga i kompositionerna - en form av konstruktiv surrealism. Med eller utan ett illusoriskt perspektiv som princip, förhåller hon sig självständig till en formbyggande tradition. I teckningarna når hon längst och låter där även störningar från en tidigare fas i processen skymta igenom.
Stockholm 2006-10-02 © Susanna Slöör
www.omkonst.com:
Konstruktiv surrealism
Alexandra Skarp, Konstnärshuset, Stora Galleriet, 21/9 – 15/10 2006
Text: Susanna Slöör
Alexandra Skarp presenterar på Konstnärshuset en av de bättre hängningarna jag sett i Stora Galleriet. Detta ökänt svåra rum har fått en välbehövlig uppfräschning (nymålat och med slipade golv), men ändå är uppgiften krävande för den som saknar förmågan att se med distanserade ögon på sitt eget konstnärskap. Den uppgiften är hon mogen; Skarp tar fasta på det nödvändiga behovet av rytm och pausering, samt låter föredömligt bli att överlasta det stora rummet. En av kortväggarna får kraft genom att den enda målningen tillåts klinga omgiven av enbart teckningar.
I verken finns en tydlig känsla för rytm, koordination och material. I synnerhet gäller det den senaste sviten från 2006, som är utställningens nav. Mot enfärgade men svagt vibrerande rymder fogar hon samman enkla element som kuber, rör och linjer med förvrängda delar av ansikten. De senare är minutiöst utförda i en fotorealistisk stil som för övrigt är ett kännetecknande drag i hela Alexandra Skarps produktion.
Jag ska ärligen erkänna att fotorealism i allmänhet gör mig som målare mest beklämd. En poäng med att låta resultatet efterlikna kamerans är att den ögonblickliga processen utsträcks och hamnar i fokus. Det blir då inte i första hand bilden utan vägen dit som indirekt poängteras. Ibland kan resultatet te sig som en elegi över avståndet i tid och rum. Hur trött blir man dock inte av blotta tanken på den kadaverdisciplin som ligger bakom en metod, som reducerar människan till en foglig framkallningsapparat.
Då är det uppfriskande att det fotorealistiska inslaget i Alexandra Skarps bilder inte görs till huvudsak, åtminstone inte i hennes senare verk. Dessutom visar hon hur bräcklig bild av verkligheten även fotografiet bjuder och hur lätt det kan manipuleras. Hennes förvrängda ansikten, rundade likt hjärnhalvor, ingår som ett bildelement jämställt med övriga i kompositionerna - en form av konstruktiv surrealism. Med eller utan ett illusoriskt perspektiv som princip, förhåller hon sig självständig till en formbyggande tradition. I teckningarna når hon längst och låter där även störningar från en tidigare fas i processen skymta igenom.
Stockholm 2006-10-02 © Susanna Slöör
Dagen Nyheter 14 oktober 2006
