|
"Ett konstant pendlande"
Johan Enocsson |
"My work"
Alexandra Skarp |
"Konsten som exil"
Leif Mattsson |
"Där betraktarens blick sätts på prov"
Annika Hansson Wretman |
Alexandra Skarp arbetar med måleri och skulptur, ofta i kombination.
Ett konstant pendlande mellan tvådimensionellt måleri och tredimensionella former kan ses som ett signum för Skarp och hennes verk tenderar ofta att befinna sig i en slags mellanvärld. Skarp tar gärna avstamp i rumsliga förutsättningar för att under arbetets gång skapa platsspecifika installationer. Processen börjar ofta i måleriet, som under arbetets gång, växer till skulpturer vilka sedan tar rummet i besittning på varierande sätt. Verken kan ge intryck av att de har vuxit fram, hällts ut, eller vikts ut på plats vilket skapar en aktiv dialog mellan två dimensioner respektive tre dimensioner. Denna dialog tycks även kommunicera med ögats sökande och betraktarens logik var för sig, för att slutligen harmoniera i syntes.
Skarps bildspråk befinner sig i ett tillstånd av konstant utveckling och rör sig obehindrat mellan motsatsförhållanden såsom abstrakt-figurativt, starka respektive lågmälda uttryck. Denna ständiga balansgång skapar också sina egna berättelser vilka hastigt snärjer men också bibehåller betraktarens intresse med sitt intrikata narrativ. Bildspråket reduceras och komprimeras, i den mening att inget onödigt ges utrymme, men är i allra högsta grad både personligt och livfullt, dock utan att någonsin bli skrikigt eller påträngande. Påtagligt är framförallt den starka viljan att nå själva kärnan i det konstnärliga uttrycket. I sitt sökande tycks också Skarp hela tiden finna nya möjligheter, samt även att förmedla dessa möjligheter till betraktaren på ett logiskt men ytterst medryckande sätt.
Johan Enocsson
Stockholm 2019
Ett konstant pendlande mellan tvådimensionellt måleri och tredimensionella former kan ses som ett signum för Skarp och hennes verk tenderar ofta att befinna sig i en slags mellanvärld. Skarp tar gärna avstamp i rumsliga förutsättningar för att under arbetets gång skapa platsspecifika installationer. Processen börjar ofta i måleriet, som under arbetets gång, växer till skulpturer vilka sedan tar rummet i besittning på varierande sätt. Verken kan ge intryck av att de har vuxit fram, hällts ut, eller vikts ut på plats vilket skapar en aktiv dialog mellan två dimensioner respektive tre dimensioner. Denna dialog tycks även kommunicera med ögats sökande och betraktarens logik var för sig, för att slutligen harmoniera i syntes.
Skarps bildspråk befinner sig i ett tillstånd av konstant utveckling och rör sig obehindrat mellan motsatsförhållanden såsom abstrakt-figurativt, starka respektive lågmälda uttryck. Denna ständiga balansgång skapar också sina egna berättelser vilka hastigt snärjer men också bibehåller betraktarens intresse med sitt intrikata narrativ. Bildspråket reduceras och komprimeras, i den mening att inget onödigt ges utrymme, men är i allra högsta grad både personligt och livfullt, dock utan att någonsin bli skrikigt eller påträngande. Påtagligt är framförallt den starka viljan att nå själva kärnan i det konstnärliga uttrycket. I sitt sökande tycks också Skarp hela tiden finna nya möjligheter, samt även att förmedla dessa möjligheter till betraktaren på ett logiskt men ytterst medryckande sätt.
Johan Enocsson
Stockholm 2019
During the time directly following my art studies, I was mainly interested in my immediate surroundings, that I depicted in a photorealistic manner in paintings with everyday motifs and portraits of individuals. The focus of my work eventually shifted to another kind of depiction of the individuals featured, and I started to “detach” their heads from their bodies. The paintings became photo-surrealistic and, over time, they even assumed a quality that leaned towards constructivism. Realistic heads, decoupled from their bodies, were allowed to “move freely” among basic shapes such as triangles, squares and circles interconnected by lines. The work had increasingly more to do with reduction and featured only that which was vital to the piece. The head and eyes would symbolize an entire life or person. The hands now had a clarifying function and indicated a direction. A primitive language was brought to bear, with the hands furthering the narrative and communicating the intention of the figure in the image, while the eyes conveyed the mood.
At present I am working with the prerequisites and possibilities of painting. By exploring the nature of the flat surface and examining the various constructions of painting, as well as the notion of illusion and the two-dimensional image's ability to communicate, the work process is driven onwards.
In the installations “Curved Space” and “Next Level”, the limits of the two-dimensional are extended. Here the flat painting is folded out over the three directions, axes or dimensions of the space.
In “Curved Space”, the theatrical backdrop-like construction is clearly displayed. One can see the backsides and the struts supporting the sawed-out paintings depicting flows that run out into the room. Although the construction is revealed, the illusion nevertheless remains fully intact.
In the installation “Next Level”, the line itself dominates the space, running across walls, floors and over three-dimensional shapes. The line is flat, the line is simply a line, and the line is allowed to slip out of the image and into the room.
In the piece “My Day”, the normally flat facial plane and hands have acquired real spatial volume, thereby forming an object that is half image, half sculpture.
Today, I choose to reside in an “in-between world”, a “2.5-dimensional world”, in the gap between painting and sculpture. Running parallel to the tendency of my paintings to become sculptures is my growing, rediscovered interest in “flat” painting. I reduce, compress and summarize as a means of advancing my analysis of the core of artistic expression.
ALEXANDRA SKARP
Stockholm, January 2016
At present I am working with the prerequisites and possibilities of painting. By exploring the nature of the flat surface and examining the various constructions of painting, as well as the notion of illusion and the two-dimensional image's ability to communicate, the work process is driven onwards.
In the installations “Curved Space” and “Next Level”, the limits of the two-dimensional are extended. Here the flat painting is folded out over the three directions, axes or dimensions of the space.
In “Curved Space”, the theatrical backdrop-like construction is clearly displayed. One can see the backsides and the struts supporting the sawed-out paintings depicting flows that run out into the room. Although the construction is revealed, the illusion nevertheless remains fully intact.
In the installation “Next Level”, the line itself dominates the space, running across walls, floors and over three-dimensional shapes. The line is flat, the line is simply a line, and the line is allowed to slip out of the image and into the room.
In the piece “My Day”, the normally flat facial plane and hands have acquired real spatial volume, thereby forming an object that is half image, half sculpture.
Today, I choose to reside in an “in-between world”, a “2.5-dimensional world”, in the gap between painting and sculpture. Running parallel to the tendency of my paintings to become sculptures is my growing, rediscovered interest in “flat” painting. I reduce, compress and summarize as a means of advancing my analysis of the core of artistic expression.
ALEXANDRA SKARP
Stockholm, January 2016
Konsten som exil
I exilen talar bilderna till varandra, de kommenterar varandras predikament. Så kan man läsa Alexandra Skarps och Peter Wiklunds målningar, som en tvillingkommunikation via knastrig ledning. Bruset färgar orden, beskrivningarna studsar och förvandlas, som i en viskningslek.
Och visst kan man påstå att Wiklund bygger världar där Skarps gestalter skulle kunna leva, att de reser skydd för hennes figurers hudkänslighet.
Här finns också en strukturell överensstämmelse som tycks mer än bara tillfällig, en kongenialitet i tanke och tillämpning som verkar förbehållen vissa konstnärspar.
Men Alexandra Skarps ansikten och kroppar, lösgjorda från alla anatomiska begränsningar, skapar också sin egen värld, sitt eget scenrum. Sällan spelar de mot en begränsande omgivning eller en definierad rumsmodell. Centrum ligger i figurernas fiktiva hjärtan, dessa känslokapslar som ger inkännandet inviter.
För Peter Wiklund är rumsligheten mer än bara fysisk: väggar, dörrar och trappor är tillståndstecken snarare än byggmoduler. Den lossnande rappningen, hålen i golven, lapptäcket av brädstumpar – alla dessa förfallets sorgsamma yttringar återfår i Wiklunds målningar sin kraft i nya sammanhang, i nya roller.
Skarp och Wiklund räds inte konstnärliga förvandlingsprocesser, inte sökandet efter bortomspråkliga tillstånd. I de gradvisa förskjutningarna finns en brobyggariver – inför varandras bildvärldar, men också inför en samtida konstuppfattning. Mitt i den våldsamma turbulensen söker de värja sina liv och sina tankar. Samtidigt vänder de sig utåt med berättandets medel. De ringar in sina konstnärskap och gör sig begripliga inför sig själva, därmed också för andra.
Sökandet efter strukturer som bottnar i sanna erfarenheter kräver ständiga ställningstaganden, det kräver en mental distansering som möjliggör urskiljandet av det personliga från det privata.
Alexandra Skarps gestalter kan sägas vara exempel på en sådan distinktion. Känslan som de förmedlar är inte avsedd att vara autobiografisk, men man kan ändå läsa figurerna som upplevelsefyllda. För den utomstående framstår kanske deras ansikten som förvrängda, med stora ögon och förvridna kroppar – ett slags utomjordingar. Men titeln ”Alien” som Skarp använder sig av är snarast ett samlingsbegrepp för mentala tillstånd, inte fysiska. Utanförskapet ligger under huden, deformation är bara det yttre tecknet.
Även Peter Wiklund söker extrahera det personliga ur det privata. Avsikten är inte att man skall missta de flagnande väggarna för Wiklunds egna. Men man anar, liksom hos Alexandra Skarp, att tankarna och intrycken fått näring ur den egna vardagens observationer. I de måleriska konstruktionerna sammanför han objekt som först kan tyckas oförenliga, samtidigt som bildfokus ofta hamnar på oväntade ställen. Istället för väggen kan tegelstenarna ges huvudrollen. Detaljerna omkullkastar på så sätt den linjära avläsningen, blicken störs och tanken väcks.
Skarp och Wiklund söker båda efter det allmänmänskliga, efter det som förenar jag och du. Insikten om i vad detta allmänmänskliga består är själva förutsättningen för konsten som språkligt medium, för inlevelsen och för en verklig kommunikation. Detta sökande är konstens exil, det är flykten in i begripligheten.
Stockholm i januari 2012
Leif Mattsson
Konstnär och skribent
I exilen talar bilderna till varandra, de kommenterar varandras predikament. Så kan man läsa Alexandra Skarps och Peter Wiklunds målningar, som en tvillingkommunikation via knastrig ledning. Bruset färgar orden, beskrivningarna studsar och förvandlas, som i en viskningslek.
Och visst kan man påstå att Wiklund bygger världar där Skarps gestalter skulle kunna leva, att de reser skydd för hennes figurers hudkänslighet.
Här finns också en strukturell överensstämmelse som tycks mer än bara tillfällig, en kongenialitet i tanke och tillämpning som verkar förbehållen vissa konstnärspar.
Men Alexandra Skarps ansikten och kroppar, lösgjorda från alla anatomiska begränsningar, skapar också sin egen värld, sitt eget scenrum. Sällan spelar de mot en begränsande omgivning eller en definierad rumsmodell. Centrum ligger i figurernas fiktiva hjärtan, dessa känslokapslar som ger inkännandet inviter.
För Peter Wiklund är rumsligheten mer än bara fysisk: väggar, dörrar och trappor är tillståndstecken snarare än byggmoduler. Den lossnande rappningen, hålen i golven, lapptäcket av brädstumpar – alla dessa förfallets sorgsamma yttringar återfår i Wiklunds målningar sin kraft i nya sammanhang, i nya roller.
Skarp och Wiklund räds inte konstnärliga förvandlingsprocesser, inte sökandet efter bortomspråkliga tillstånd. I de gradvisa förskjutningarna finns en brobyggariver – inför varandras bildvärldar, men också inför en samtida konstuppfattning. Mitt i den våldsamma turbulensen söker de värja sina liv och sina tankar. Samtidigt vänder de sig utåt med berättandets medel. De ringar in sina konstnärskap och gör sig begripliga inför sig själva, därmed också för andra.
Sökandet efter strukturer som bottnar i sanna erfarenheter kräver ständiga ställningstaganden, det kräver en mental distansering som möjliggör urskiljandet av det personliga från det privata.
Alexandra Skarps gestalter kan sägas vara exempel på en sådan distinktion. Känslan som de förmedlar är inte avsedd att vara autobiografisk, men man kan ändå läsa figurerna som upplevelsefyllda. För den utomstående framstår kanske deras ansikten som förvrängda, med stora ögon och förvridna kroppar – ett slags utomjordingar. Men titeln ”Alien” som Skarp använder sig av är snarast ett samlingsbegrepp för mentala tillstånd, inte fysiska. Utanförskapet ligger under huden, deformation är bara det yttre tecknet.
Även Peter Wiklund söker extrahera det personliga ur det privata. Avsikten är inte att man skall missta de flagnande väggarna för Wiklunds egna. Men man anar, liksom hos Alexandra Skarp, att tankarna och intrycken fått näring ur den egna vardagens observationer. I de måleriska konstruktionerna sammanför han objekt som först kan tyckas oförenliga, samtidigt som bildfokus ofta hamnar på oväntade ställen. Istället för väggen kan tegelstenarna ges huvudrollen. Detaljerna omkullkastar på så sätt den linjära avläsningen, blicken störs och tanken väcks.
Skarp och Wiklund söker båda efter det allmänmänskliga, efter det som förenar jag och du. Insikten om i vad detta allmänmänskliga består är själva förutsättningen för konsten som språkligt medium, för inlevelsen och för en verklig kommunikation. Detta sökande är konstens exil, det är flykten in i begripligheten.
Stockholm i januari 2012
Leif Mattsson
Konstnär och skribent
Där betraktarens blick sätts på prov
-En kort introduktion till Alexandra Skarps konstnärskap
Alexandra Skarps målningar presenterar det igenkännbara och vardagliga, för att med ett och samma handgrepp vrida det välbekanta ur sina gängor. Ansikten, interiörer och djur framträder med fotorealistisk skärpa medan perspektivet, proportionerna eller sammanhanget leder vår fattningsförmåga på välgörande villovägar.
Framför Alexandra Skarps bilder är det ingen tvekan om att betraktaren har med en mycket skicklig målare att göra, en konstnär som med omsorg utövar och behärskar sitt hantverk till fullo. Det är sällsynt och underbart att se någon måla fram venerna under tinningens tunna hud eller glansen i ögats iris. Och det är uppenbart att målningarna på detta och andra sätt tycks tillfredsställa den mänskliga hjärnans strävan efter att ”förstå” eller ”se vad det föreställer”.
Men i samma stund som vår lika blixtsnabba som självgoda perception har bestämt sig för en uppfattning, sker något med – eller snarare i – Alexandra Skarps bilder. Det främmande, det märkliga och det drömlika träder fram i förgrunden, och betraktaren krängs ur sin säkra ståndpunkt. Med andra ord tycks hennes bilder på en och samma gång bekräfta och gäcka vår tolkning av det vi ser. Det är just detta – om nu någon skulle tvivla – som gör den skickliga målaren till en konstnär vars bilder det är svårt att slita blicken ifrån.
Med Alexandra Skarps produktion framför ögonen – från mitten av 90-talet och framåt – blir det uppenbart att hon förhåller sig allt friare till de fotografiska förlagor hon använder till sina målningar. Idén till en målning kan visserligen fortfarande omsättas i ett noga arrangerat fotografi som hon sedan använder som förlaga till sitt måleri, men allt oftare är det exempelvis enstaka detaljer från ett foto som kan ingå i en skiss till en målning. Men helt oavsett om Alexandra Skarp närmar sig eller fjärmar sig från fotografiet som sådant lyckas hennes målningar gång efter annan sätta betraktarens blick på prov.
En svit porträtt från 2002, De andra, visar kvinnor och män i sina vardagskläder, liksom plåster och armbandsklockor. Var och en är placerad på en enkel klappstol i dagsljus som om de oförberedda övertalats av konstnären att ställa upp på en sittning. Det är personer med högst alldagliga kroppar men med anmärkningsvärt små, stora, förlängda eller märkligt placerade huvuden. Med andra ord är allt som det som det brukar framför målarens duk, och ändå inte alls.
I Alexandra Skarps serie målningar Race från 2006 återkommer människohuvuden, nu placerade i rum eller miljöer som konstruerats på en plats någonstans i en slags evighet som fortsätter bortom eventuella tak och tänkbara väggar. Personerna ifråga är vända ifrån betraktaren - vi ser exempelvis en späd pojknacke med mjuka lockar, ett rakat manshuvud fångat i en hög krage och ytterligare ett manshuvud halvt inneslutet i ett konformat kärl. De vuxna männen svävar fritt i sina rum, i något som liknar klaustrofobiska farkoster, medan pojkhuvudet är upphöjt på en fast förankrad piedestal, ömsint omstoppat av tyg. Kring pojken finns bara en antydan till rum - något som ännu inte är klart, ännu inte bestämt eller utstakat.
I sviten Kopplingar från 2006 är målningen med titeln Ledning ett slags porträtt av höger och vänster hjärnhalva som med varsin uppmärksam blick åt skilda håll tycks se och uppfatta omvärlden på helt olika sätt. Kopplingen mellan de två halvorna – hjärnhalvorna och ansiktshalvorna – finns där men det är långt ifrån självklart i vilken riktning och mot vilket mål det förmodade meddelandet eller perceptionen färdas genom de tunna ledningarna. På så sätt sammanfattar kanske just denna målning det prov som Alexandra Skarp kommit att ställa betraktaren inför i sitt konstnärskap.
Under årens lopp tycks Alexandra Skarp steg för steg lyft sina porträtt ur det realistiska och med lika säker som varlig hand flyttat in dem i det surrealistiska. Huvuden lösgörs från sina kroppar, blir sina egna varelser, vänder sig från betraktaren, blickar inåt eller utåt i märkliga rum där tiden långsamt upphör eller för evigt - men lika långsamt - fortsätter. Det är en förunderlig och samtidigt helt logisk färd för just detta konstnärskap. Och den betraktare som har tillfälle att följa med bör bereda sig på fler platser där allt är som det brukar, och ändå inte alls.
Annika Hansson Wretman
Augusti 2006
Alexandra Skarp är född 1967. Hon bor och arbetar i Stockholm. Alexandra Skarp är utbildad vid Konstfack, 1990-1995. Hon har haft en rad separatutställningar, bland annat på
Bildmuseet i Umeå, Galleri Magnus Karlsson, Galleri Konstepidemin och Studio 44.
-En kort introduktion till Alexandra Skarps konstnärskap
Alexandra Skarps målningar presenterar det igenkännbara och vardagliga, för att med ett och samma handgrepp vrida det välbekanta ur sina gängor. Ansikten, interiörer och djur framträder med fotorealistisk skärpa medan perspektivet, proportionerna eller sammanhanget leder vår fattningsförmåga på välgörande villovägar.
Framför Alexandra Skarps bilder är det ingen tvekan om att betraktaren har med en mycket skicklig målare att göra, en konstnär som med omsorg utövar och behärskar sitt hantverk till fullo. Det är sällsynt och underbart att se någon måla fram venerna under tinningens tunna hud eller glansen i ögats iris. Och det är uppenbart att målningarna på detta och andra sätt tycks tillfredsställa den mänskliga hjärnans strävan efter att ”förstå” eller ”se vad det föreställer”.
Men i samma stund som vår lika blixtsnabba som självgoda perception har bestämt sig för en uppfattning, sker något med – eller snarare i – Alexandra Skarps bilder. Det främmande, det märkliga och det drömlika träder fram i förgrunden, och betraktaren krängs ur sin säkra ståndpunkt. Med andra ord tycks hennes bilder på en och samma gång bekräfta och gäcka vår tolkning av det vi ser. Det är just detta – om nu någon skulle tvivla – som gör den skickliga målaren till en konstnär vars bilder det är svårt att slita blicken ifrån.
Med Alexandra Skarps produktion framför ögonen – från mitten av 90-talet och framåt – blir det uppenbart att hon förhåller sig allt friare till de fotografiska förlagor hon använder till sina målningar. Idén till en målning kan visserligen fortfarande omsättas i ett noga arrangerat fotografi som hon sedan använder som förlaga till sitt måleri, men allt oftare är det exempelvis enstaka detaljer från ett foto som kan ingå i en skiss till en målning. Men helt oavsett om Alexandra Skarp närmar sig eller fjärmar sig från fotografiet som sådant lyckas hennes målningar gång efter annan sätta betraktarens blick på prov.
En svit porträtt från 2002, De andra, visar kvinnor och män i sina vardagskläder, liksom plåster och armbandsklockor. Var och en är placerad på en enkel klappstol i dagsljus som om de oförberedda övertalats av konstnären att ställa upp på en sittning. Det är personer med högst alldagliga kroppar men med anmärkningsvärt små, stora, förlängda eller märkligt placerade huvuden. Med andra ord är allt som det som det brukar framför målarens duk, och ändå inte alls.
I Alexandra Skarps serie målningar Race från 2006 återkommer människohuvuden, nu placerade i rum eller miljöer som konstruerats på en plats någonstans i en slags evighet som fortsätter bortom eventuella tak och tänkbara väggar. Personerna ifråga är vända ifrån betraktaren - vi ser exempelvis en späd pojknacke med mjuka lockar, ett rakat manshuvud fångat i en hög krage och ytterligare ett manshuvud halvt inneslutet i ett konformat kärl. De vuxna männen svävar fritt i sina rum, i något som liknar klaustrofobiska farkoster, medan pojkhuvudet är upphöjt på en fast förankrad piedestal, ömsint omstoppat av tyg. Kring pojken finns bara en antydan till rum - något som ännu inte är klart, ännu inte bestämt eller utstakat.
I sviten Kopplingar från 2006 är målningen med titeln Ledning ett slags porträtt av höger och vänster hjärnhalva som med varsin uppmärksam blick åt skilda håll tycks se och uppfatta omvärlden på helt olika sätt. Kopplingen mellan de två halvorna – hjärnhalvorna och ansiktshalvorna – finns där men det är långt ifrån självklart i vilken riktning och mot vilket mål det förmodade meddelandet eller perceptionen färdas genom de tunna ledningarna. På så sätt sammanfattar kanske just denna målning det prov som Alexandra Skarp kommit att ställa betraktaren inför i sitt konstnärskap.
Under årens lopp tycks Alexandra Skarp steg för steg lyft sina porträtt ur det realistiska och med lika säker som varlig hand flyttat in dem i det surrealistiska. Huvuden lösgörs från sina kroppar, blir sina egna varelser, vänder sig från betraktaren, blickar inåt eller utåt i märkliga rum där tiden långsamt upphör eller för evigt - men lika långsamt - fortsätter. Det är en förunderlig och samtidigt helt logisk färd för just detta konstnärskap. Och den betraktare som har tillfälle att följa med bör bereda sig på fler platser där allt är som det brukar, och ändå inte alls.
Annika Hansson Wretman
Augusti 2006
Alexandra Skarp är född 1967. Hon bor och arbetar i Stockholm. Alexandra Skarp är utbildad vid Konstfack, 1990-1995. Hon har haft en rad separatutställningar, bland annat på
Bildmuseet i Umeå, Galleri Magnus Karlsson, Galleri Konstepidemin och Studio 44.